Att vara annorlunda

När jag satt på bussen häromdagen, djupt försjunken i egna tankar som man är, travar en väldigt glad man in på bussen. Han nästan studsar fram där han går och har ett stort leende på läpparna. Mannen sätter sig ner mittemot mig och säger "Hej", inte gubbsluskigt utan bara trevligt sådär i allmänhet. Efter ett tag tar han upp en liten turkos ask, jag vill minnas att jag någon gång ägt en likadan själv. En sån ask med ett liten spegel att förvara sitt läppstift i. Helt obekymrat tittar han sig i spegeln, plockar upp ett korallrött (som jag för övrigt har hört är vårens färg) läppstift och börjar bättra på läpparna. När jag tittar efter lite närmare ser jag att mannen även försett sig med mascara och ögonskugga.

Jag kan inte annat än beundra denna man som vågar göra som han vill. Som vågar bära smink trots att han är man, runt 50, gråhårig och klädd i typiska manskläder i övrigt. Jag börjar så smått fundera på om det var därför han var så glad, han kanske hade insett att det är meningslöst att bry sig om vad andra tycker. Kanske hade han insett att det är först när man verkligen är den man är fullt ut och vågar stå för det som man kan känna sig tillfreds med sig själv.

Så oavsett om man drömmer om ett par lackrosa pumps, gillar pölsa, satsar på att bli nästa stora shackmästare eller låter bli att dricka så borde man ju bli så mycket lyckligare om man gör det med stolthet. Men vet, man kanske till och med inspirerar någon annan?

Mannen med korallrött läppstift inspirerade mig