Jag kom, jag såg, jag grät

Igår var det äntligen dags på det ögonblick jag väntat på sen november. Inte min födelsedag, att det ska bli sommar eller världsfred utan att jag ska se Sex and the city filmen! Jag var lite rädd att jag hade för höga förväntningar efter månaders väntan och ryktet om att den är "såååå bra". Mina förväntingar var inte för höga! Från första stund var jag tagen. Den medtagna godispåsen glömdes snabbt bort i mitt knä och chokladen smälte medan jag inte kunde ta blicken från bioduken. Första gången jag kände att jag nog inte skulle ta mig igenom hela filmen utan att fälla en tår var vi knappt halvvägs in. Rätt snabbt strömmade tårarna nedför mitt ansikte och om vi inte hade varit i en biosalong hade gråten rätt snabbt övergått i en "ugly cry" (ni vet när det inte längre bara är en tyst tår som trillar ner för kinden utan när gråten övergår till snyftande, hulkande, rödmosigt ansikte och snorande). När jag kom hem var jag så uppe i varv att jag omöjligt kunde sova. En tvättmaskin, städande och 80 sidor i min bok senare hade jag lugnat ner mig tillräckligt för att somna lycklig med ett leende på läpparna.