Dålig vinnare, dålig förlorare

Jag har hört att det ska vara bra för förhållandet att hitta på saker med sin sambo. Av den anledningen eller kanske av ingen speciell anledning alls for vi och spelade squash. Bra med en sport som är ny för båda där man kan peppa varandra till att bli bättre och få några goda skratt på kuppen, eller? Direkt när bollen sätts i spel känner jag hur tävlingsmänniskan i mig vaknar och jag känner mig snarare som en testestoronfylld tonårspojke än den gulliga flickvän jag vill framstå som. Helt plötsligt är det inte en vänskaplig match sambos emellan utan världsmästerskapen i squash där hela mitt li och rykte står på spel. Varje förlorad boll förbannas med några välvalda svordomar och efter varje vunnen får F ett stort hånfullt grin. En miss från min sida är otur, en misstag av F ett tecken på min överlägsenhet. Kanske är slutsatsen av detta att jag helt enkelt visar mig från min bästa sida hemma i tv soffan?