Byebye hair

Ni vet avsnittet i Top Model där alla får nya frisyrer och blir omstylade? Hur det alltid är någon som bryter ihop, gråter, vägrar klippa sig och är allmänt otröstliga när de fått en frisyr de inte gillar. Jag brukar alltid titta på det och fnysa. Tänka spela roll då, det är bara hår det växer ut igen. Ända tills idag när jag satte mig under saxen själv. Jag gillar mitt hår och kände inget annat behov av att klippa mig än att det är något som man måste göra nån gång ibland. Jag säger att jag bara vill ha en uppfräschning av topparna. 35 minuter senare går jag ut därifrån i kort, fettigt och tunt hår. Jag har alltid trott att jag inte är den fåfänga typen men helt plötsligt förändrades jag till en av alla crybabies i Top Model. Samtidigt som tårarna sprutar av besvikelse kan jag inte låta bli att skratta lite åt mig själv också. Mitt vuxna jag säger att det bara är hår och att det växer ut medan barnet inom mig låter tårarna rinna och funderar om hon ska äta 200 g eller 1 kg choklad. Trodde inte att jag var en sådan som tycker att det är värt att gråta över en dålig hårklippning. Tydligen är jag lite mer fåfäng än jag trodde. Jag ska inte döma Top Model tjejerna lika hårt i framtiden.

Hej då håret