Work nomore

Så nu har jag jobbar min sista dag, timme och minut för denna sommar. Efter 3 månaders vick var jag så sjukt less och gick bara och räknade ner tills det var färdigt.

Men timmarna innan jag slutligen skulle vara klar hände något. Jag fick separationsångest! Hur ska mina tanter och farbröder klara sig utan mig? Och hur ska jag klara mig utan dom!? När en tant nästan började grina när hon fick veta att det var min sista dag var det inte långt bort att hon skulle röra mig till tårar också.

Här har man gått och arbetat och stretat, halvt bitter över att man tycker man fått för lite uppskattning bara för att vakna upp sista dagen och inse att uppskattningen kanske inte behöver komma från politiker som plötsligt inser att det ska satsas på äldrevården eller från chefen som plötsligt upptäckt vilket bra jobb man gjort. En liten tår i ögonvrån från någon som får veta att man inte kommer tillbaka nästkommande dag är all den uppskattning jag behöver!