Äventyrare eller sällskapsresanturist?

I sommar bär det av på mitt livs första resa som inte är en charterresa. Tågluff genom Europa blir det. Något som däremot aldrig verkar bli är planerandet inför detta äventyr. Mycket av detta beror på lathet, en del på tidsbrist och en del på dåliga ursäkter som t.ex. att man har tidsbrist. Delvis beror det också på mig och min sambos helt olika förväntningar på denna resa. Vi väntar oss båda äventyr men ju mer vi pratar desto mer inser vi hur olika våra definitioner av äventyr är.

Äventyr enligt honom - Backpacka, lifta, inte boka nånting, inte göra som alla andra turister, ta de krångliga vägarna och göra vad som faller en in, campa där man inte får och sova under stjärnorna
Äventyr enligt mig - Att över huvudtaget åka utanför Sveriges gränser!!

Kan min extrema feghet ha att göra med att jag aldrig slog mig som barn, att det inte fanns någon möjlighet till en rebellisk tonårstid i Klankliden eller att jag redan då var för feg för att ens gå ut till taxin på morgonen när det var halkigt? Hur som helst så lär vi ju ha en rätt så tråkig resa om en kyckling som jag ska bestämma allting så planeringen från och med nu lär väl bestå i att blunda och peka på kartan när vi ska bestämma resväg. För att förbereda mig på denna spontanitet här hemma så får jag väl börja gå en annan väg till skolan, aldrig för sent att bli wild and crazy