Stolthet - I curse you

De senaste veckorna har det som blivit min mission att få med mig någon som vill gå på fysgympa med mig. Trots enträgna försök brukar det bara resultera i en rad bättre eller sämre ursäkter. Igår lyckades jag dock bättre och fick med mig mitt hjärta, Anna och Johan. Men Johan följde bara med förutsatt att jag sprang med honom efteråt för det var de han hade tänkt göra egentligen. När jag slutat skratta så går jag med på detta, förutsätter iskallt att han inte kommer ha en tanke på att spring efter mördargympan. Jag hade fel... Tjurig som man är så var jag ju tvungen att låtsas som att det inte var något problem. Idag känns det ungefär som att benen har lossnat från kroppen. Varför ska man vara så jäkla tjurig för?